Europeisk gemenskap nu och då: Humanism och hot

Europeisk gemenskap nu och då: Humanism och hotFörra året firade Europeiska Unionen 60-årsjubileum, nästa år är det 30 år sedan Berlinmuren föll. Stödet för den Europeiska Unionen ökar bland européerna. I hög grad beror detta på at den till stor del har infriat sina löften om fred, utveckling och försvar av det öppna samhället över hela kontinenten. Samtidigt som vissa europeiska regeringar sätter sina egna maktanspråk före samtliga ovan nämnda tre delar som utgör grunden för demokratin.

Europeisk gemenskap nu och då

På Lars Johan Hiertas och Karl Kullbergs tid var även då Europa relativt fredligt och präglat av utveckling och framtidstro. Ett statsförbund, en förlaga till EU, fungerade som medlare mellan nationerna, och frihandel eller åtminstone kraftigt minskade tullar förhandlades mellan europeiska nationer. På liknande sätt som idag EU förhandlar fram frihandelsavtal med nationer runt om i världen. Samtidigt var hotbilden mot de fria europeiska nationerna liknande som i vår tid, Lars Johan Hierta skriver i sin självbiografi:

”…att göra motarbetandet av Rysslands erövringspolitik till sitt förnämsta ögnamärke och högsta politiska uppgift, emedan vara eller icke vara därmed är sammanbunden.” Han menar att Sverige ska använda sin röst och inflytande i det europeiska statsförbundet. Och ”oavlåtligt arbeta på ett anti-ryskt system i Europa.” Det europeiska statsförbundet bröt senare istället samman. I gengäld började  nationalismen slå slag på slag med sin splittrande blodiga hand. Den förde Europa in i förödelsen av krig på krig.

I Karl Kullbergs reseskildring från Europa 1842 (som i sin första upplaga kom ut på Hiertas förlag) beskrivs detta ingående utifrån ett europeiskt perspektiv, både genom det författaren finner längs sin väg, men också genom ingående politiska och ekonomiska analyser av de platser han besöker och ledande personligheter och händelser.

Exempelvis skriver han med stor beundran om den parisiska teaterscenens främsta aktriser, Rachel. Hon var uppväxt på gatan och hade fått klara sig själv från unga år. När Kullberg besöker Paris är hon Frankrikes mest lysande och bäst betalda stjärna. Han skriver: ”Hon hade trätt in som drottning för att berömmas som aktris. Hon var alltför van vid allmänhetens entusiasm för att därav bringas ur sin roll. Hon avbröt själv bifallsropen i det hon började dialogen.” Detta är även en bild av hur humanisten Karl Kullberg träder fram. Människorna är alltid drivkraften i hans framställning. Det är där källan till utveckling ligger, på gott och ibland på ont, för inspirationens och lärdomens skull.

Ur Hiertas självbiografi – Om falska nyheter på 1800-talet

Ur Hiertas självbiografi - Om falska nyheter på 1800-talet

Första numret av Aftonbladet 1830

Falska nyheter var även ett problem vid det fria ordets födelse i Sverige. Här följer en beskrivning ur Lars Johan Hiertas självbiografi. Mannen som mer än andra bidrog till det fria ordets förverkligande. Liksom från den biografi som senare utgavs som författades av Harald Wieselgren.

Hiertas självbiografi

Genom idogt arbete och publicistisk glöd och med väl avvägda inlägg i riksdagen började Lars Johan Hiertas självpåtagna mission att ge avtryck i det svenska samhället. Både inrikes på vägen mot folklig representation i styrande församlingar, liksom ekonomisk liberalisering i form av ökad näringsfrihet och frihandel eller åtminstone lägre tullar. De ärkekonservativas reaktion lät inte vänta på sig och deras främsta hatobjekt var Aftonbladet men även Hierta som person.

Försöken till indragningar av Aftonbladet under framförallt 1830-talet, som bland annat kan läsa om i Lars Johan Hiertas självbiografi som nu finns i nyutgåva, skapade huvudbry för grundaren, men stoppade aldrig dess utgivning. Senare när denna fortsatt betydande ansamling av försvarare av det gamla insåg att deras krumbukter inte fick avsedd verkan. Då började man istället använda sig av det fria ordet som vapen. Ofta med hotbilder och smädelser mot motståndaren liksom rena falska nyheter.

I Harald Wieselgrens biografi om Lars Johan Hierta ges följande beskrivning av angreppen. Där övertonerna och desperationen och osakligheten påminner starkt om det obskyra politiska parti som äntrade Sveriges riksdag för åtta år sedan. Temat för de ärkekonservativa som Wieselgren citerade var framtiden och liberaliseringen av samhället. Idag har vi facit på vad som verkligen hände i kontrast till deras vision.

Om falska nyheter på 1800-talet

»…i åtta tavlor visas Sveriges framtid, ”sådan radikalismen, ohejdad, skulle densamma bereda”. Första tavlan företer en ministär Anckarsvärd, Sprengtporten, Petré, Hans Johansson, Frölich med flera (Hierta hör till ”med flera”). ”Prästerna anbefallas att övertyga nationen om dess lycksalighet genom aftonbladsartiklar, som skall uppläsas från predikstolarna i stället för evangelium . . . Karolinska institutet förklaras för medicinsk fakultet”(!!)”och Barnängen blir rikets tredje högskola” (!) . . . . Påbud utfärdas, att Aftonbladet och Läsebibilioteket skall hållas i varje folkskola och i varje politisk klubb, av vilka en skall upprättas i varje by. Aftonbladet får därigenom 300 000 prenumeranter . . . . 1845 års tavla visar oss finansminister Lars Johan Hierta inför en ”folkvald” riksdag av sämsta beskaffenhet.

De radikalas (läs liberalas) regering har gjort nöden i landet förfärlig. För att lindra den föreslår Hierta upprättande av offentliga spelhus och försäljning till England av Gotland, Karlskrona, Göteborg, Marstrand, Dannemora och Persbergs gruvor. Fastän med motvilja, så antager riksdagen förslaget . . . . 1846 är äktenskapet upplöst, kvinnor talar i riksförsamlingen . . . 1847, 48 härskar en fullkomlig skräckregering – Hierta lever nu med sina rikedomar i London . . . 1849 kommer ryssen. Hierta skickar en not på £50 till understöd för försvaret, men det hjälper inte . . . 1850 allmän restauration, sedan utländskt biträde hjälpt Sverige på egna ben igen och det gräsligt sargade landet grundligt lärt sig avsky rabulismen (revolutionära läror eller upproriska läror).»

Förhoppning om en utländsk invasion

De ärkekonservativas desperata förhoppning om en utländsk invasion. Det är en återkommande lösning på samhällsutvecklingens, enligt deras synsätt, illdåd, ekar än idag mellan raderna. Liksom, att samma gamla skåpmat även gäller för deras hat mot fria medier, jämställdhet och personer som står upp för ett öppnare samhälle. Denna ansamling försvarare av historiens inhumanism drivs nu som då av vanföreställningar i dubbel bemärkelse. Alltså det handlar om både vanans maktfullkomlighet och dess sjukliga viljelöshet till utveckling. Detta var vad Lars Johan Hierta kämpade emot, med sitt Aftonblad, övriga företagsverksamhet och i sitt riksdagsarbete. Läs hans självbiografi i nyutgåva om dessa hektiska år, och hur de genljuder in i vår tid.

Lars Johan Hierta Med egna ord – SjälvbiografiLars Johan Hierta Med egna ord – Självbiografi

Kvinnligt entreprenörskap och dess omvandlingskraft i Paris

Kvinnligt entreprenörskap och dess omvandlingskraft i ParisArtonhundratalet var en upprorisk omvandlingstid i Europa, som förutom Napoleons expansionslusta under dess inledning, till stor del var förskonade från krig. Tidigare seklers omvandling hade till stor del bestått i att flytta gränser fram och tillbaka genom krigskonst. Så var artonhundratalets omvandling social, politisk, ekonomisk och demografisk. Detta gör reseskildringar från denna tid extra intressanta. Där de gamla imperierna fortfarande kämpar för att behålla sin position och på vars ruiner den moderna national staten föddes.

Reseskildring från Europa

När författaren Karl Kullberg reste genom Europa 1842 var denna utveckling fortfarande ojämnt fördelad och han beskriver ingående kontrasterna. Exempelvis i det av Österrike-Ungerska imperiet annekterade Prag lever människor i ofrihet och armod, till ett Schweiz med en gryende demokrati i antågande och sedan det fattiga Berlin där Kullberg förutspår stordåd. Det var dock i Paris som han stannade längst tid på sin resa. En stad där författaren identifierar kvinnorna som den främsta drivkraften och entreprenörerna bakom utvecklingen och omvandlingen. Karl Kullberg gör bland annat följande iakttagelse i sin bok ”En reseskildring från Europa 1842” som nu finns i nyutgåva.

”Snillet är ingen ovanlig arvedel för parisiskan. Denna frukt på gott och ont har hos henne någon gång lutat åt det senare hållet. Man måste dock medge att inom de parisiska hushållen av medelståndet är kvinnan ordningens och välståndets genius. Det är hon som för köpmannens böcker och säljer hantverkarens varor. I Paris har kvinnan inkräktat både pulpeten och butiken. Hon tänker för hushållet och först när det gäller handling sätts maskinen, mannen, i rörelse. På de flesta hotell, hos en mängd restauranger är det till och med endast hustrun som syns, som leder och styr. Mannens bana ligger blygsamt förblandad med jargongernas och betjäningens. Önskar man på ett värdshus någon rättelse, någon upplysning, är det alltid på kvinnosidan den står att finna. Kvinnan uppehåller flertalet av välstånd inom den parisiska så kallade petite propriete.”

Kvinnligt entreprenörskap

Artonhundratalets Europa var också ett labb för nya styrelseformer av samhället och lite senare i boken efter ytterligare ha upphöjt kvinnans förmåga och kompetens så föreslår författaren kvinnan som statsöverhuvud. En kontroversiell åsikt vid denna tid då hennes rättigheter var kraftigt kringskurna och ibland icke existerande. Då Kullberg alltid var framåtblickande i sitt skrivande kan man undra om han någonsin funderade över hur lång tid det skulle kunna ta innan detta blev verklighet i Sverige. Att det nu är 174 år sedan hans bok först publicerades och det fortfarande inte har skett är ett faktum som gömmer en betydande tragik.

En betraktelse av en av dåtidens mest lästa författare

En betraktelse av en av dåtidens mest lästa författare - Småland författare

”Ovanför en vacker insjö av de många, vilka i Småland omgärdas av
vackra skogsdungar, vänligt grönskande kullar och frodiga ängar, där
änderna muntert plaska i vassen och fisken, skimrande, vänder sig vid vattenytan,
låg på en sakta sluttande höjd det gamla herresätet Segerstad. Förr i
tiden hade Segerstad, en stolt riddarborg, varit beläget alldeles invid sjön och
speglat sina skinande koppartäckta torn i dess lugna vatten. Men nu skymtade
endast några mossiga ruiner fram mellan ekskogens yppiga grönska och
skänkte genom avbrottet en förhöjd glans åt det lantligt vackra landskapet.
Korparna hade efterträtt feodalherrarna i de taklösa salarna.”

Så inleder Karl Kullberg sin roman ”En sommar i Småland” vars handling äger rum under det svältfyllda missväxtåret 1846. Som ögonvittne till misären och samhällslivet i övrigt skildrar Kullberg även det fortgående uppbrottet från det gamla feodala bondesamhällets inrutade liv mot det gnisslande ånglok som bar industrisamhällets namn. Om hur olika samhällsskikt påverkades och hur man försökte ta sig vidare. Denna tid har skildrats ingående av flera författare, inte minst med utgångspunkt från Småland, där det mest kända litterära verket är Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna”. Likväl, Karl Kullberg bodde själv i Småland under tiden för handlingen i boken och beskriver med insiktsfull skärpa inte bara misären, utan även grymheten, inskränktheten som blandas med medmänsklighet och tvåsamhetens traditionsbundna begränsningar och möjligheter. Liksom en iver att finna lösningar som hör det småländska kynnet till.

En av dåtidens mest lästa författare

Sällan har någon fångat inte bara händelseutvecklingen utan också själva känslan i samhällsandan i en omvälvande tid som Karl Kullberg. Då hade precis övergången från bondesamhällets inrutade värld till industrisamhällets rovdrift påbörjats. Boken sammanför det bästa en historisk roman kan erbjuda, det är en insiktsfull ögonvittnesskildring som beskriver händelseutvecklingen ur olika perspektiv och olika sinnesstämningar. Där människorna i boken med all sannolikhet hade verkliga förebilder som levde i Småland vid denna tid. Inte minst har en av personligheterna starka drag av författaren själv. Och som alla stora verk finns det även många tidlösa betraktelser som ger inspiration för vår egen omvälvande tid.



Boken finns ute hos alla välsorterade bokhandlare, klicka på omslagen för mer information om boken och var man kan köpa den. Förbered Er på en stor läsupplevelse!

Grundaren till Sveriges moderna journalistik

Grundaren till Sveriges moderna journalistik

Riddarhuset 1885

De flesta känner Lars Johan Hierta som Aftonbladets grundare. Med stolthet framhäver fortfarande både Aftonbladet och Liljeholmens Stearinljusfabrik som han också grundade sitt ursprung. De har all anledning till att vara stolta. Färre känner likväl till Hiertas gärning vid sidan av att ha grundat två idag marknadsledande företag. För det finns mer allomfattande orsaker till hans ständiga aktualitet trots att det nu är 145 år sedan han avled.

Grundaren till Sveriges moderna journalistik

Lars Johan Hierta var nämligen den främsta drivkraften för att göra yttrande- och tryckfrihetslag-stiftningen från 1809 till allmängods. Han bidrog även på ett betydande sätt till den allmänna moderniseringen av Sverige i den gryende industrialismens fotspår. Sanning är att de sakområden han drev frågor inom, skulle fungera väl även i dagens riksdag. Såsom social rättvisa, rättstrygghet, näringsfrihet, frihandel och jämställdhet. Liksom utrikes, med hotet från Ryssland lika aktuellt nu som då. Hans övertygelse var att det gryende europeiska statsförbundet som under 1800-talet växte fram var lösningen för både handel och fred. Men vi vet nu att slutet av 1800-talet och större delen av 1900-talet istället kom att helt kontrolleras av hegemoniska nationalstater. Krigen följde i dess fotspår som en osalig ande och förtryck av hela folk var ej ovanlighet.

Anklagelser om landsförräderi

Den politiska scenen under Hiertas tid var minst sagt dynamisk och ofta vandrande den i gränslandet till våldsam. De ständigt hätskaLars Johan Hierta Med egna ord – Självbiografi debatterna i Riddarhuset kunde urarta när som helst. Ett exempel på detta var under kampen för avskaffandet av ståndsrepresentationen. En spetsig artikel i Aftonbladet dagarna före debatten hade trissat upp stämningen ytterligare bland präster och adeln som verkade för att bevara sina privilegier och därmed också den traditionella representationen. Plenumet fortgick utan avbrott i tolv timmar där 28 talare uppträdde mot avskaffandet av ståndsrepresentationen och uttryckte avsky, hotelser och anklagelser om att förslaget gränsade till landsförräderi.

Tonläget i debatten

Så blev det Lars Johan Hiertas tur att få ordet och han började med att recensera tonläget i debatten med att säga: ”Består icke vår tids ridderlighet till stor del i humanitet och tolerans? Några har försökt uppvärma majoritetens känslor medelst antydningar på hotelser, som skulle ha skett utanför detta hus.” Harald Wieselgren som skrev en biografi om Hierta efter hans död skriver vidare: ”Som åska rullade stampningarna och vreda ljud över riddarhussalen vid dessa ord ur Hiertas mun. Häftiga skrik. ’Ut med honom!’ ropades från flera håll. Hierta stod upprätt i sin grevebänk, medLars Johan Hierta Med egna ord – Självbiografi orubbat lugn, under det att bullret pågick.” Därefter tog han åter till orda och började tala om framåtskridande och tidsanda, fenomen som egentligen inte fanns i hans antagonisters sinnevärld, nu när deras egen lilla maktbas stod under belägring och hotades att svepas bort.

Nyutgåvan av hans självbiografi

Hiertas röst har tystnat, men mycket inspiration kan hittas i nyutgåvan av hans självbiografi, där också exempel på hans journalistiska och satiriska skrivande finns inbakat. Detta från mannen som grundlade inte bara det som ovan nämnts, utan också Sveriges moderna journalistik.

 

Vandrande längs gränsen till en frihetstid

Vandrande längs gränsen till en frihetstidUnder unga år rörde sig Karl Kullberg ledigt i stockholmssocietetens allra översta skikt. Han sågs som en enastående författartalang. Prisbelönt av Svenska Akademin redan vid 17 års ålder. Samtidigt som han hade påbörjat en bana som hade kunnat bli en lysande karriär inom juridiken och kanhända politiken. Arvid Ahnfeldt som skrev en kort biografi om Kullberg beskriver honom som ung på följande sätt:

»Ung, behaglig, med ett överlägset huvud, upptagen i de förnämsta kretsar och gärna sedd inom la haute volées salonger, ännu nästan ett barn uppmuntrad med ovanliga bifall såsom författare, stolt över sin framgång och kanhända på denna tid något förnäm i sin hållning mot huvudstadens liberala tidningsskrivare – vad var naturligare än att många avundsmän, många fiender skulle uppresa sig mot hans gryende lycka.»

Gränsen till en frihetstid

Trots denna goda grund till en framgångsrik livsbana ville Karl Kullberg något annat i denna liberaliseringens uppbrottstid. Han ville skärskåda den början till en ny frihetstid som han levde i. Han bytte på början av 1840-talet miljö. Bort från de ultrakonservativa nationalistiska kretsarna som ville bevara det gamla till varje pris. Han flydde Stockholm. För att ge sig ut i Europa som läsas om i hans bok ”En reseskildring från Europa 1842”. När han sedan återvände spenderade han ytterligare en mycket kylslagen vinter i Stockholm för att sedan bosätta sig i Kalmar.

Det närmaste man kommer en ren självbiografi av Karl Kullberg om hans unga år. Det finner man i hans novell ”Kontanter och romaner” och hans alter ego ”Ferdinand”:

»Ferdinand var en av dessa unga män, som man ej sällan anträffar, en karl med gott huvud och icke alldeles elakt hjärta, lättsinnig, beräknande förstånd; en icke olycklig partigängare emellan ont och gott, en insiktsfull medlare emellan dygd och last; älskare av nöjet, så länge det icke var alltför kostsamt eller alltför mycket stötte för huvudet vissa inom honom rotfästade begrepp om heder och konvenans; mera eldig i sin konversation, än i sina känslor, intressant, angenäm för en dags samvaro, men måhända något enformig för en veckas; begåvad med en fantasi, som flög mera högt än stadigt, med en livlighet, som var mera skådespelarens, än själens, någon gång, om han ville, lysande, men – i det hela – föga duglig, en person som var något i sammanhang med den oberoende förmögenhet, varöver han fann sig herre, men som, utan den, skulle ha varit nära nog intet.»

Aftonbladet och liberalisering

I denna skepnad, på vägen mot en personlig förändring, tog sig Karl Kullberg sig an liberala skribenter i synnerhet Lars Johan Hierta – Med egna ord – Självbiografi och utvalda texterde på Aftonbladet. Som under 1830-talet i kamp mot hela etablissemanget relativt snabbt blev Sveriges största tidning. För att sedan under 1840-talet och framåt, stå sida vid sida med Aftonbladet. I dess kamp för yttrande- och tryckfrihet, kvinnors rättigheter och för de svagaste i samhället. Genom detta tveeggade förhållande till Aftonbladet och Lars Johan Hierta. Som Kullberg i slutet av 1840-talet också skulle bli medarbetare på. Så introduceras läsare inlevelsefullt till gränsfarareseriens fjärde bok ”Lars Johan Hierta – Med egna ord – Självbiografi och utvalda texter” med en text av Karl Kullberg.

Kreativitet som drivkraft på artonhundratalet och idag

Kreativitet som drivkraft på artonhundratalet och idag”Kreativiteten skapar berg av vad dumheten och trögheten anser för småstenar.”
ur Karl Kullbergs bok ”En reseskildring från Europa 1842” som nu finns i nyutgåva

Karl Kullberg använde på sin artonhundratals svenska ordet ”inbillningskraft” för att beskriva kreativitet. Det är också ett av hans genomgående teman i sina böcker. Om hur det gamla bondesamhällets överhuvuden försökte bygga murar mot det nya annalkande industrisamhället. Och hur de inledningsvis var ganska framgångsrika i att bevara och kapsla in. Det var först när Lars Johan Hierta plockade upp pennan i sitt nygrundade Aftonbladet som kampen började på allvar. 26 gånger skulle tidningen komma att dras in. 26 gånger skulle den komma tillbaka nästkommande dag med ny ansvarig utgivare och en ständigt växande popularitet. I samma anda arbetade Karl Kullberg med sitt eget litterära magasin Freja som under 1840-talet kom att utvecklas till att mer fokusera på sociala orättvisor. Bland annat skrev författare som G.H. Mellin och Auguste Blanche för magasinet.

Kreativitet som drivkraft på artonhundratalet

Vid sidan av framgångarna med Aftonbladet och sin förlagsverksamhet var Lars Johan Hierta även politiker där han inledningsvis under starkt motstånd lade fram sina förslag med ständiga bakslag. Men hans beslutsamhet att verka till att verkligen avskaffa det gamla bondesamhällets orättvisor och maktstrukturer skulle fram på 1850-60-talen skörda stora framgångar. Exempelvis med avskaffande av ståndsriksdagen, uppgradering av kvinnans rättigheter liksom frihandel och en allmän liberalisering av ekonomin. Han var på så sätt en av de främsta motorerna för omvandlingen.

Kreativitet som drivkraft idag

På liknande sätt som exempelvis Emmanuel Macron och Alexis Tsipiras är idag i sina länder och Europa. För vid sidan av sin envisa strävan så skänker de något till samhället som gemene man inte kan producera själva, nämligen hopp. Ett hopp, som samtidigt är ett vapen mot rädslan och egensinnigt översitteri som är tidlösa kännetecken för försvararna av de gamla hierarkierna. För att använda August Strindbergs högaktuella ord från ”Det nya riket”:

”Somliga svepte in sig i svenska riksbanéret och föllo framstupa med 25 dolkstyng framför lantmarskalken, andra kastade sig på knä och gjorde bön vid Carl XII:s stövlar, men de allra mest patriotiska framröto sin passionerade kärlek till fosterlandet som älgar i brunsttid. Den som hörde allt detta kunde i sanning fråga sig den obesvarade frågan: tro de på vad de säga? Eller äro de besatta! De voro nog besatta, ty det blir människan då hennes heligaste intressen sättas på spel: De egna.”

I denna anda skall man också minnas Lars Johan Hiertas kamp för att Sverige skulle gå med i det europeiska statsförbund som inte bara skänkte fred och handel i 1800-talets Europa. Men som också fungerade som ett värn mot ett aggressivt Ryssland. Fast istället för att fortsätta bygga på den fred, stabilitet och gryende frihandel som präglade Europa på mitten av 1800-talet, skulle istället nationalistiska krafter leda Europa och senare hela världen in i krig med alla umbäranden och död detta innebar. Strindberg avslöjade redan 1882 i ”Det nya riket” dess inre väsen liksom i andra av hans böcker.

Man kan konstatera att idag handlar och skriver åtminstone politiska redaktioner på två av Sveriges största tidningar under falsk flagg. De som båda officiellt skall vara liberala, är idag nationalistiska krafters mest idoga försvarare. Det är en omsvängning bort från framtidstro och utvecklingsiver till bitter nostalgi. Detta är en samhällssyn, för att parafrasera Karl Kullberg, baserad på en retorik av fördummande småstenar helt utan helhetssyn. Som motkraft krävs här kreativitet för att sammanfoga bilder av att människan kan så mycket mer än så.

En sedelärande betraktare och skälmaktig skämtare

kullbergplakatMönsterås, strax norr om Kalmar, blev i augusti 1841, skådeplats för ett spektakel. Det hade vid denna tid precis börjat bli modernt att ”gå på vattenskidor” och Karl Kullberg, väl i takt med alla nymodigheter och nyfiken på människors reaktion på desamma, lät utföra ett experiment. Husknutarna i Mönsterås bekläddes med plakat om en kommande föreställning. (Arvid Ahnfeldt, Karl Kullbergs levnadstecknare, fann ett exemplar av plakatet i samband med skrivandet av hans biografi och fick historien berättad för sig.) Plakatet hade följande ordagranna lydelse:

”Undertecknad har härigenom äran för Mönsterås vördade publik tillkännagifva, att han, som i flera Europas hufvudstäder, med bifall visat sig, äfven vid de respektive hofven, i morgon söndag den 8 augusti kommer att på viken vid Kuggås gifva en representation i den nyligen uppfunna vattenskidlöpnings-konsten, dervid särskildt följande svårare öfningar torde böra nämnas:

1:o går Eisfelt i kapp med en af sex personer rodd båt, och komma så väl Eisfelt, som roddare, att på det högsta anstränga sig till vinnande af den respektive publikens bevågenhet.

2:o kommer Eisfelt att med skidorna stupa kullebytta i vattnet.

3:o af- och påkläder sig Eisfelt stående på skidorna, utan att dock åskådarnes blygsamhet härigenom kommer att på något sätt såras. Stöfvel-aftagningen är icke förr än af Eisfelt inom Sverige verkstäld m.m.

Afgiften, som beror på åskådarnes egen godhet och välvilja, upptages i bleckdosor, hvilka mitt namn finnes åtecknadt.

Representationen börjas klockan precis Fem e. m. då jag direkte inträffar vid Kuggås.

Kalmar den 7 augusti 1841

I.Eisfelt från Thürigen

Annonsen kom att locka mängder av människor, så väl från herrskap som från bondebefolkningen, medan Kullberg med road nyfiken blick promenerade omkring i folkskockningen. Till en början var han höjd över all misstanke såsom tillförordnad domare på orten. Likväl efter ett par timmar och inget hade hänt började man ana vem skämtaren var, och Kullberg lämnade hastigt den annars fredliga köpingen.

Denna humoristiska skälmaktighet återkommer ständigt i Karl Kullbergs författarskap, och såsom socialt experiment fick han med all sannolikhet flera uppslag till sitt skrivande. Dessa återkommer bland annat i romanen ”En sommar i Småland” där allvar blandas med humor och satir i en mästerlig mix.

Kanske ville Kullberg även fästa vikt vid nödvändigheten av käll- och innehållsanalys, eller ville han bara väcka ortsbefolkningen lite i allmänhet. Något som är minst lika aktuellt nu som då. För det är också här vi finner en av de avgrundsdjupa skillnaderna mellan gränsfarare och dess motståndare. När de förra med kreativa metoder försöker visa vägen och få människor att tänka själva, så använder de senare skrikhalsens högljuddhet och våld för att spela ut människor mot varandra.

Arvid Ahnfeldt skriver som kommentar till händelsen som beskrivits ovan: ”Med denna obetvingliga skälmaktighet i lynnet förenade Karl Kullberg dess bättre även en om Frankrikes goda författares påminnande spiritualitet, som omsider ingav honom lust att med ett oskyldigt skämt dupera hela svenska allmänheten.” Om detta skämt, detta nya sociala experiment återkommer vi till här på Gränsfararebloggen.

Lars Johan Hierta – Ett liv i rörelse för att få Sverige i rörelse

Lars Johan Hierta – Om att få Sverige i rörelse
Lars Johan Hierta – Ett liv i rörelse för att få Sverige i rörelse

Den samtida författaren August Blanche som arbetade för Aftonbladet och som även arbetade med Lars Johan Hierta i riksdagen beskriver honom på följande sätt:

»Vill man se en fullt levande bild av verksamhet, betrakta då Hierta, antingen han går, står eller sitter. Han går, som bure han på sin rygg hela världen – hans gång är ett avbrutet fallande – men inga fötter löpa snabbare än hans; även däruti är det svårt att följa honom.»

Ett liv i rörelse

Denna ständiga rörelse som publicist, som riksdagsman, som entreprenör var delar av en grundläggande personlig mission. En mission att göra Sveriges grundlag från 1809 till verklig sanning både till sin bokstav och anda. I smakprovet från hans självbiografi som kostnadsfritt finns att ladda ner som ebok (i epub-format) kan man läsa om hur de maktägande från det gamla bondesamhället kringgick grundlagen och även med diverse dödsdomar m.m. försökte skrämma människor till tystnad. Hela eboken finns tillgänglig i alla välsorterade eboksbutiker oxh förlagets egen webbutik BiQStore liksom den tryckta versionen av boken och i BiQStore.

Få Sverige i rörelse

Det var som sagts först under 1830-talet som grundlagen från 1809 sakta kom att börja omsättas i praktiken. Dess främsta ledsagare var Lars Johan Hierta och hans Aftonblad. Han utbildade i lättillgänglig form folket att folkstyre, yttrandefrihet och näringsfrihet faktiskt var möjlig.

Statens trakasserier mot Aftonbladet och Lars Johan Hierta

Men den snabbt ökande läsekretsen och populariteten till trots fortsatte de maktägandes trakasserier. Bland annat genom den s.k. indragningsmakten och vid några tillfällen fanns även reella underliggande dödshot mot Hiertas person m.m. Författaren Karl Kullberg beskriver detta år 1844 på följande sätt. Citatet är hämtat från förordet till nyutgåvan av Hiertas självbiografi:

»Tidningens nu ägande namn, det tjugoförsta Aftonbladet, utvisar tillräckligt hur många åskstrålar av vederbörandes missnöje och vrede bladet haft att uthärda innan det hunnit till höjden av sin nuvarande, utomordentliga popularitet.»

Om detta och mycket annat kan man läsa i nyutgåvan hans självbiografi: Lars Johan Hierta -Med egna ord – Självbiografi och utvalda texter.

I författaren Kullbergs fotspår i Europa och Småland

I författaren Kullbergs fotspår i Europa och SmålandJag träffade på Karl Kullbergs mycket mångsidiga författarskap när jag arbetade med ett annat av våra projekt. Hänfört följde jag hans skarpa inträngande granskning av missväxtens år 1846 i Småland där han vägleder läsaren i den småländska myllans olika miljöer. Från armodets hoplappade kojor till gamla herrgårdar till tidlösa köpmannapalats, och vidare till fängelseborgens unkenhet och så intill köpingens tvetydighet. Allt vad samhällsliv kan erbjuda i det gamla bondesamhället som sakta bryter samman finns där att finna. Att sedan följa med Kullberg genom 1842 års Europa, där tryckfrihetens utbredning skakar alltfler länder och de gamla makterna tar till allt märkligare metoder för att behålla sin ställning. Fast även om Kullberg som journalist bejakar och självfallet försvarar det fria ordets expansion är han inte blind för vissa negativa konsekvenser. Han skriver följande i sin betraktelse med titeln ”Studier på fåfängans marknad”:

”Men ungefär lika många vägar, som föra till Rom, finnes det också för dem, som vill göra sig känd, att beträda. De, som enklast och värdigast leda till målet, äro förunderligt nog, de minst besökta. Däremot vimlar det av vandrare på en mängd bivägar av tvetydligt rykte; där tigger man, som om en allmosa, om uppmärksamhet, och gör de konstigaste krumbukter, för att, om möjligt, skilja sig från hopen.”

Betraktelsen tar vidare upp flera olika tveksamma metoder att göra sig känd och Kullberg återknyter till dem både i romanen ”En sommar i Småland” och kanske än mer i ”En reseskildring från Europa 1842”. I denna typ av betraktelser finns hos Kullberg alltid stråk av underfundig humor. Men utan att förlora själva problematiken ur sikte. Han skriver följande om ett av de vanligaste sätten att göra sig känd:

”Ett mycket sedvanligt sätt att göra sig känd är att leva över sina tillgångar. Man låter champagnekorkarna springa, och springer slutligen själv. Man finner det alltid bättre att vara bankruttör, än att vara ingenting. Man betraktas, gungande i sin eleganta vagn, avundsamt av nedstänkta fotgängare, och har själv skäl att avundas tiggaren, som, utan att ha bedragit någon, bär sina trasor utan vanära. För att några år få räknas bland matadorerna, förefaller man hela sin återstående livstid ohyggligt tillhacka. (…) Men man får trösta sig med minnet av att ha varit en stjärna, som glänste – till dess den föll.”

I samma anda skriver Kullberg om talare som håller ordrika tal om ingenting och skribenter som arbetar efter samma metod. Men likväl var det fria ordet ett av de viktigaste verktygen i det annalkande industrisamhällets utveckling. På liknande sätt som idag, i det digitala samhällets gryning, när det fria ordet har kompletterats med att alla äger minst en mediekanal via en blogg eller sociala mediekonton eller liknande. Den kraft digitala verktyg kan ha får läsaren inte minst stifta bekantskap med i novellsamlingen ”Gränsfarare”, framförallt i novellen ”Gamarna” och likaså när man träffar på Zoes färdigheter och umbäranden i novellen ”Skärvan”. Båda novellerna visar olika digitala metoder att bryta ner gamla mossbeklädda murar och vilka konsekvenser det kan få.